Senast grubblade jag över bristen på öppenhet och drivkraft hos regeringarna i euroområdet i inlägget Välstånd, välfärd och ledarskap i eurokrisen. Tidigare sammanställningar av bloggposter samt rätt nya enskilda artiklar hittar du under samlingsrubriken Konkurrenskraften och eurokrisen väcker frågor.
Officiellt hör den gemensamma valutan – euron – till de centrala målen och medlen i den europeiska integrationen, nämnd i artikel 3.4 i fördraget om Europeiska unionen:
Unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta.
I praktiken finns det betydande glapp och svagheter i EMU.
Euroområdet har ingen långivare i sista hand.
Det Europeiska centralbankssystemet (ECBS) med Europeiska centralbanken (ECB) sköter visserligen penning- och valutapolitiska frågor. I brist på handlingskraftiga aktörer har ECB nödgats utvidga sin roll genom att stötta krisländernas statsobligationer på sekundärmarknaderna.
Den ekonomiska politiken i eurozonen är fortfarande i första hand en fråga för de nationella regeringarna, trots en ”nära samordning”.
EU har 27 medlemsländer, men av dem har hittills 17 befunnits mogna nog att övergå till euron, men inte nödvändigtvis visat sig värda ett fortlöpande förtroende.
Eurozonen har en större befolkning än dollarns hemland USA, men som förvaltningsstruktur har finansministrarna i euroländerna den informella eurogruppen som dryftar gemensamma frågor innan de officiella mötena i Ekofinrådet.
Eurogruppen jämte ordförande (nu Jean-Claude Juncker) nämns ändå i ett protokoll till EU-fördragen, men sedan inledningen av (den första) finanskrisen har stats- och regeringscheferna i euroområdet börjat samlas till toppmöten utan förankring i fördragen.
Det senaste eurotoppmötet hölls den 21 juli 2011, men de mellanstatliga politiska överenskommelserna måste i praktiken omsättas av behöriga EU-institutioner eller nationella myndigheter.
I EU-institutionerna är alla medlemsländer företrädda, också de som står utanför euron och inte delar ansvaret för följderna av besluten.
När de mellanstatliga dragen stärks, brukar den offentliga diskussionen, öppenheten, beredningens kvalitet och den demokratiska medverkan lida. Kommissionen får kanske göra grovjobbet, men Europaparlamentet får nöja sig med åskådarplats.
Räcker inte EU-fördragens ram till, så har euroländerna tytt sig till andra nödfallslösningar: internationella fördrag som baserar sig på enhälliga beslut. Sådana avtal är ungefär lika solida som korthus. En svag regering i ett medlemsland räcker i princip för att de goda avsikterna ska gå om intet.
Ändå undrar politiker varför det är tunnsått med förtroende för deras lysande avsiktsdeklarationer.
Vissa politiker önskar ytterligare öka svåröverskådligheten genom nya konstruktioner utan demokratisk legitimitet.
För några dagar sedan berättade Dagens Industri att den Tyskland enligt ekonomiministern Philipp Rösler kommer att föreslå ett europeiskt stabilitetsråd med mandat att utfärda sanktioner för länder som bryter mot stabilitetsreglerna. - Det är oklart om det handlar om ett hugskott av FDP-politikern eller ett förslag av regeringen.
Finans- och börsmarknaderna sätter tillräckligt press på euroländerna ändå, utan att bräckliga institutioner, otillräckliga åtgärder och bristande demokrati behöver cementera oredans tidevarv.
Besluten ska vara tillräckliga, de ska tas på rätt nivå och de ska vara demokratiskt legitimerade på samma plan.
Ralf Grahn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar